NY BLOGG

http://helenasoder.blogg.se/

 MIN NYA BLOGG HIT ÄR NI ALLA VÄLKOMNA FÖR NY INTRESSANT LÄSNING....SÅ HÄNG MED OCH LÄS VIDARE...

http://helenasoder.blogg.se/

En vecka kvar....

7 Dagar kvar....



Nu tar vi steg in i den sista veckan innan jul, och än känner jag ingen stress. Eller jag ska vara ärlig har inte känt någon alls, utan varje dag längtar jag bara. För julen för mig betyder massor, att få vara med mina nära och kära, och bara stänga av jobb och allt som varit tufft denna höst.
Men det nya året står och knackar på våran dörr, och visst har vi lite planer jag och min man, och kanske några blir verklighet andra kanske blir en dröm ett tag till.
Det är ju ändå så att jag vet vad det nya året ger mig, nya möjligheter, många nya ögonblick jag verkligen ska ta vara på.
Denna veckan började jag med två utbildningsdagar, fast egentligen blev det bara en. För i morse när vi väntade på att utbildningen skulle komma igång, saknades föreläsaren. Något hade gått fel, och han var kvar i Stockholm. Så blev att gå hem och ta tag i hemmet som jag inte hunnit då jag jobbat helg. Men i morgon är det dags för en ny utbildningsdag och man hoppas verkligen att föreläsaren kommer då. Är en mycket omtalad utbildning som jag sett framemot länge nu, så nu får det allt bli av. Det är ju inte varje dag man blir utvald av chef att få gå en sådan här utbildning och verkligen se framemot det. Så nu håller vi tummarna att morgondagen blir toppen och kvällen blir ännu mer toppen.

Ha nu en underbar dag så höres vi senare i veckan.

Andas och kom sen igen...

Hur allt blev som det just nu blev vet jag inte, men jag får nog skylla en del på mig helt klart. Tänk bara för ett litet tag sen sa jag till mig själv, nu är det nog med olyckor i mitt liv. Vill bara leva och utnyttja den harmoni jag äntligen funnit. Men ack som fan, vad fel jag hade. kan inte begripa men så är det. Jag har just nu förlorat som mamma, och kampen över tonårs humören har vunnit. Jag ger upp, sträcker upp mina armar och ger mig. Vet nog i grund och botten, jag varit för snäll. Men orden är för hårda, och respekten är noll, och jag känner mig slagen på alla sätt och vis.
Jag har aldrig gett något straff, bara blundat, trott det går över. Men nu har det gått så långt, att vägen tillbaka är för jobbig, Konsekvenserna för svåra för någon att förstå. Orken finns inte och jag skakar bara på huvudet och ger helt enkelt upp, så mycket lättare vill jag lova, även om det är helt fel.

Så nu tar jag flytt lådan bär upp den till min sons rum, tårarna rullar. Men han har tagit ett val och jag kan inte annat än bara hjälpa till. Kanske pappa kan få ordning på detta humör, men jag orkar inte. Jag ger helt enkelt upp, och det är väl mitt sätt att fly. Kommer sakna mitt hjärta, men hoppas ändå att detta är rätt väg att gå. Låta honom få lite luft under vingarna och kanske vi kan komma på rätt spår om ett tag igen. Att detta beslut kan leda oss tillbaka till harmonin, hitta kärleken mellan mor och son igen. Jag det är väl så jag tänker.

Så nu önskar jag er alla en underbar  helg, så ska jag skaka om mitt huvud. Sätta på mig en mask och ta mig igenom födelsedags firandet, som jag vet kommer få ett slut av dagen jag inte vill ha.

Tick tack var tar alla timmar vägen?

Ute glittrar den snön som föll igår, och solen skiner upp våran värld. Dessa dagar älskar jag, och man blir glad av lite ljus. Har varit fullt upp här i veckan och man hinner kanske inte med allt man vill. Fast jag har lärt mig en sak återigen och det är att inget kan få dig göra saker du inte hinner med. Du måste lära dig säga nej och det bestämt. Vet det var någon som behövde våran hjälp i veckan, och det är klart jag känner mig lite missmodig då vi inte hann. Men det var trots allt bestämt till en helt annan dag, och det var efter den man lagt hela veckans schema. Så ibland blir det inte som man tänkt sig alls. Men vad gör det? Kanske tuggar det lite på ens samvete och man känner sig lite dum, men hallå man kan inte alltid räcka till. Och just denna dag som dök upp så där bara, var just min älskade dotters födelsedag och då finns inte en chans att bara planera om. Familjen är viktig för mig, och att få dela upp min dotters födelsedag med massa stress och åkande hör inte ihop med hur man ska få ihop sitt livspussel. Så jag säger så är sorry vi inte hjälpte till men hinder fanns och en tuff vardag som skulle gå ihop.
Vet så många där ute som kämpar med att få livspusslet att gå runt och det är inte alltid det funkar, att känna stress när man lägger sig bara för att hinna med så mycket som möjligt under en dag är inte optimalt. Har som jag tidigare nämnt att jag en gång gått in i den berömda väggen och känner nu att jag inte har långt kvar dit igen om jag inte passar mig. Så därför följer jag min almanacka slaviskt och kommer något så där plötsligt kan jag vara svår att ändra på. Men det är inte bara jag utan många människor jagar mer timmar på ett dygn, och det är inte hälsosamt i det långa loppet inte alls. Trots alla läkarens varningar, och artiklar man läser är man ändå inte försiktigt, inte det minsta. Varför är det så svårt att sätta sin egen hälsa först, utan hellre jaga runt och göra andra människor nöjda? Inte vet jag och det är något jag tänker på dagligen, och jag kommer nog försöka förstå och hitta en väg till balans.
Att samtidigt ha en sjukdomsbild som en skugga i sitt liv gör att man tänker lite extra, men jag lovar man glömmer ofta bort och man  försöker vara alla till lags.
Så ni som finns där ute och känner att livspusslet inte går ihop med alla de andra måstena, sätt er ner och fundera på vad man ska priotera, vad ska man välja. Känn ingen skam för att då och då säga nej för det är för din egna skulle.
Ha nu en toppen vinter dag där ute, själv är det jobb som gäller hela helgen.

Vem gav dig rätten?

Vem är du som tror dig har rätt att såra mig så?
Vem gav dig makten att tro du kunde slå oss i splitter?
Jag bara undrar, för jag vandrade vägen med dig.
Skratt och gråt, glädje och sorg.
Ja visst var det allt.
Tiden vi delat, minnen vi gett varandra.
Var tog de nu vägen?
Vad betydde de egentligen för dig?
Ja har faktiskt nu undrat.
Betydde de inget?
Vad var det egentligen som fick dig väga över?
Vad var det som fick dig att gå över gränsen?

18 fantastiska år.....

Nu sitter man i soffan och man har återigen haft en helg där det varit fullt upp. Jag längtar snart efter en dag där inget är inplanerat, där man kan vakna brevid sin man och bara få njuta av dagen timmer för timme. Men varför klaga, det rullar på och ett maraton lopp mellan varven är väl inte helt fel eller?

Tror då min stress coche skulle blir lite lätt irriterad på mig om hon såg hur man springer på utan att stanna upp och tittar sig om. Men jag vet själv när det är dags och dra i handbromsen och snart är det dags det får jag lova att erkänna. Funderar på om jag och min man snart inte ska ta och göra något bara han och jag, det är något jag ska ta och funderar på. Har lite små idéer och vet nog vad jag skulle vilja hitta på.







Nu är det början på veckan och jag börjar snart inse att det inte är många dagar kvar innan min dotter fyller 18, fattar ni...18 år. Tänk vad åren gott. När jag idag ser på min dotter är det med stolhet i blicken jag beundrar henne. Hon har mål i blick och en inre styrka. Så med allt i bagaget känner jag en viss stolthet som mamma, och visst har jag rätt att säga så eller?

Så lite så här i förskott till just dig min underbara unge, GRATTIS på din dag, dagen då du blir myndig och du tar nu ett enormt stort steg ut i världen.

Mer konstiga tankar...snart tröttnar ni skulle jag tro...

Tänk egentligen vad livet ger och tar. Men något jag verkligen har lärt mig är att hålla huvudet över ytan och kämpa vidare, efter varje storm som stökat in i mitt liv. Vi är många människor här på jorden som går ett helt liv utan det minsta problem, men frågan är hur många? Sen är det ju det här med att det kan vara farligt och vandra en rak väg här i livet. Jag tror jag sagt det förrut och säger det igen, man lär sig av sina misstag och det av dem vi blir starka. Inte kan vi se vad livet har för fördelar och nackdelar om vi bygger en mur runt oss, det är som att sätt en ögonbindel över våra ögon och gå över en motorväg.
En människa har många behov, återigen tar jag lite ide från min väninnas sida. Hon skriver klokt och man inser hur mycket man tänker och vad man förväntar sig.
Alltså en människans behov är många och olika, och jag ser det så att de första 4 åren är viktigt för att skapa en öm  och kärleksfull relation. Det är många forskare som säger det, och experiment är ju gjorda på apor. Men egentligen är det ren skär enkelhet eller hur?

Sen är det kanske inte så att det är så enkelt för alla, att bli mamma och stå mitt upp i livet innebär mycket energi och man måste verkligen kunna älska. Men hallå tänk om det är så att det finns ett hinder på vägen? Tänk om kärleken inte är så självklar och du står där med ett skrikande barn och inte har en aning. Många hinder finns där ute som gör att du inte kan tänka klart? Det är så lätt att göra barn, det tar inte många sekunder och man kanske inte alltid tänker på konsekvenserna, utan det kan finnas mycket annat som gör att just det samlaget hände.

Men nio månader står du där, med ett barn i ditt liv. Som är beroende av dig för att växa, mogna, få kärlek, lära sig de sociala infallsvinklarna som finns där ute, du som mamma ska lära dem älska och du ska lära dem förstår farorna som kan lura där ute i samhället. Nu låter det som det bara är mammas del, och det menar jag inte . Många pappor kanske inte får chansen att ta en del i detta barns liv, de var kanske bara en one night stand och sen sågs de aldrig mer. Men tur är att det samhälle vi lever i dag ger männen mer och mer chans att kunna umgås med sina barn.

Så ni förstår vart jag vill komma, kärlek är A och O i vårat liv, de är byggstenar som vi ska luta hela vårt liv på. Det var nog dit jag ville komma skulle jag tro. Sen måste jag säga det finns de som utnyttjar kärleken, leker med den och sen bara  ...ja vem vet...ha det nu gott mina vänner där ute...